Dagarna kommer, dagarna går....

Lördag igen... Vi var duktiga och bytte till vinterdäck idag. E hjälpte väl till kanske lite för mycket eftersom hon haft lite ont i ryggen så det spökar väl kanske lite igen men... Sånt som händer...

Lady's night i Sundsvall idag. Lite humor eftersom då vi var på väg att fara med bilen i morse så fudnerade jag lite varför det kommer så många grupper med medelålders kvinnor från tågstationen med resväskor :) Men insikten kom lite senare då jag insåg vilken dag det var.. Lär nog bli ett sjöslag utan dess like.

Dagen blev relativt lugn med det vanliga fikainslaget och lite småkikande i affärer. E fick väl lätt illamåendekänsla då hon gick på en "ny" toa i gallerian som det visade sig vara stopp i... Inte bra då man är nygravid.. En gick bra och blev bättre efter en ost & skinka tekaka... Försökte även hitta cider på PET-flaska på systemet idag eftersom E skulle på party nu ikväll men dom hade tydligen slutat med den... Grymt sämst med tanke på att det är typ det enda man skulle kunna "luras" med förutom vin vilket är tokkört om nån vill smaka eftersom alkoholfritt vin smakar som lite blaskig svartvinbärssaft. Blev "nyktert" och köra bil med referens till tidigare ryggont istället... Gissningsvis kanske det tisslas och tasslas i umgängeskretsen men så får det vara...

Uppdatering 01:19
E har nyss kommit hem från Oscar där hon blivit tokkonfronterad av sin partykamrat för kvällen som nu är nr 4 på listan över personer som vet... :) Dvs efter E's chef och vi själva.... Och med all säkerhet har vi nog nr 5 inom en timma eller två då M kommer hem och berättar för sin sambo... Aja, var en kalkylerad risk med ursäkten men känns helt ok...

Tiden fram till.... nu....

Tiden efter vi fick detta underbara besked har gått..... både långsamt och snabbt... De första dagarna kändes nog mest overkliga på det sättet att allt var precis som vanligt... Jag tror att det säkert tog en vecka eller två för att det hela skulle sjunka in (om det har gjort det än, jag är faktiskt inte riktigt säker :) ). Men klart man hunnit fundera på 1000 och 1 saker fram till nu när vi är i vecka 8. Allt från hur vi ska berätta, till saker vi vill köpa till vårat lilla pyre, till frågor som "hur gör man nu då?"...

E har hunnit få de första känningarna av diverse små förändringar nu i alla fall. Är definitivt hungrigare, rapar en del :) och blir spontant illamående. Dock så är det sista väldigt lindrigt än så länge motför vad jag skulle kunna tänka mig vilket är skönt.

Idag så kom hon hem från en teamträff med grymt ryggont vilket är tråkigt. Bara hoppas att det är nåt som lägger sig snart och inget som blir utdraget då det finns massa andra roligare saker att fokusera på just nu.

Vi har beställt ett par böcker (3 st för att vara exakt) och E har varit duktig och börjat läsa ena. Jag har tänkt ta tag i en av de andra inom en snar framtid men har inte blivit så än. Den som vi köpte som handlar specifikt om att bli pappa (ojojoj...) avvaktar jag nog med till senare. Just nu känns det mycket mer roligt med vad som händer med E.

Tiden går såååå långsamt....

Vill så gärna vara i vecka 12 nu eller åtminstonde vecka 10 då vi har tänkt att berätta för min familj att ett pyre är påväg. Man vill ju egentligen bara skrika ut det så man kan börja prata om det men icke, känns som att vi får vänta lite till för att vi ska våga hoppas att allt går vägen.

Hur som helst, lite planer finns det allt. Den 29 oktober ska vi till mödravårdcentralen för inskrivning och veckan efter det, närmare bestämt 6/11 så ska vi på ultraljud. Det ultraljudet gör dom för att kolla hur gammal babyn är och jag hoppas och tror att vi får göra ett till sedan när den är lite större. Men, just nu längtar jag bara till dessa två händelser, är väldigt spänd på vad som händer :) hoppas också att bebben är såpass stor vid ultraljudet att man faktikst ser ngt och att man kanske kan få med sin en bild. Tja drömma kan man alltid men säkert vet man först 6:e.....

För övrigt så är allt bra, grymt rapig och mår illa emellanåt men inget som man inte överlever. Typiskt är också att just denna månaden (oktober...) så hände allt! Vi som inte haft teamträffar eller afterworks på hur länge som helst har nu plötsligt ngt nästan varje vecka. Förra torsdagen så hade vi spadag på södra berget, hur mysigt som helst tills jag började må tok-illa och fick hoppa middagen på kvällen.... är ganska säker på att dom som inte börjat spekulera innan på de alkoholösa (för Emma) eventen började spekulera nu....

Kapitel 0? - Tiden fram till det magiska +:et

Så kom den dagen... Den dagen vi bestämde att detta känns så så rätt... Dagen vi bestämde att framtiden är vår tillsammas... Dagen vi bestämde att vi vill bli tre i familjen... Det kändes bra, det kändes overkligt, det kändes småpirrigt och oväntat nog så kändes det varken främmande eller särskilt skrämmande. Det betyder ju förstås inte så mycket eftersom man inte har en aning vad det betyder men det är en annan historia :)

Vi kände väl båda två att vi gör inte så stor grej av det i början. Vi tar det som det kommer. Blir vi gravida, så blir vi... Ingen stress... Vilket fungerade rätt bra ett tag. Sen kom det nåt negativt resultat, sen nåt till och vi kände väl att det kanske kommer ta ett litet tag ändå. En månad kändes det som att det var, men visade sig till slut att det bara var falska signaler. Var väldigt intressant att känna att man var så besviken på det som man var. Men det kändes samtidigt bra, för att det verifierar verkligen att man inte bara inte lurar sig själv, utan att detta verkligen är någonting man vill...

Så kom den månaden... Månaden då i stort sett allt gick fel.. Månaden som jag var sjuk och knappt ville göra annat än sova... Månaden då den fina monitor vi köpt för att se när det var troligast att bli gravid visade sig vara trasig... Månaden med sjukt mycket att göra på jobbet och en del resor för E... Månaden som antagligen var den månad som vi antagligen ändå lyckades slappna av mest, då monitorn gick sönder och allt sånt och vi mer eller mindre redan siktat in oss på nästa månad... Den månaden var månaden då ironin kom och hälsade på på Rådhusgatan 11.

Vi gick ut och åt på fredagen efter jobbet för att... Jag kommer faktiskt inte ihåg varför... Vi gick och åt på Sju Kryddor i alla fall. Grymt bra mat som vanligt och sen hem och slappa och packa inför morgondagen då jag skulle ut och rida med universitetskompisarna. Vi pratade väl om det lite och E var nästan helt säker på att det inte var nåt denna månaden heller. Vaknade väl vid 7 nånstans och skyndade mig ur sängen för att låta E sova kvar. Hoppade in i duschen och blev grymt överaskad då jag hörde att jag fick sällskap i badrummet. E hade makat sig upp tidigare än väntat :) Visste att hon skulle göra ett test nu på morgonen för att vara säker. Började raka mig och var väl sådär halvklar då jag hör mitt namn yttras sådär lagomt småsvagt och jag visste precis då... Det här var inte det väntade resultatet... Hoppade halvt ur duschen och möttes av kommentaren: "Det här strecket är rätt svagt men om inte det försvinner inom 2 minuter så.... har vi en liten på väg...". Eller nåt liknande... Leendet på båda våra läppar kunde varit en spegelbild kändes det som... Dock var jag tydligen för inbäddad i raklödder för att få en puss... Men det var heeeeelt ok just då!

Vi tar det från början...

Ett tag har en tanke funnits i bakhuvudet, inte föga förvånande har denna stärkts varje gång man träffar vänner med sina små. Efter ett tag blir det till och med så att man inte behöver träffa små man "känner" utan det räcker att se illbattingarna på stan för att tanken ska väckas igen. Till slut är tanken så stark att man tar sig mod att delge sambon, som lyckligtvis verkar ha upplevt samma sak. Resan börjar......

Mer än en månad har man funderat på om allt verkligen står rätt till, ska man inte känna det som alla andra känner. Dvs alla tecken innan lingonveckan kommer som ett brev på posten? För att råda bot på förvirringen gjordes diverse inköp bland annat små stickor som bombsäkert ska visa att allt står rätt till, suck, enligt dom fungerar ingenting. Jag måste vara unik som har lingonvecka ställd efter klockan men inga förtecken. Det tunga artilleriet kallades in och en fertilitetsmonitor införskaffades. Meennnn neeej. Ska vi tro att det är så enkelt? Knappast, naturligtvis fungerade denna klockrent fram tills den dagen (6:e) då man ska börja lämna små kisseprov, manicken blir då som tokig och lämnar alla möjliga olika felmeddelanden.

Stooor suck, det är verkligen inte meningen att jag och A ska få dra vårt strå till stacken för att befolka världen. Som tur är så är dock företaget som sålt monitorn väldigt snälla och skickar en ny samt en massa nya stickor så att vi ska kunna se med hjälp av stickorna hur det står till under månaden och sen använda monitorn nästkommande månad. Nu börjar hoppet så smått dö då stickorna än en gång visar så mkt som ingenting. Men men, nästa månad får man ju prova monitorn iallafall och om inte den visar ngt så kanske doktorn kan göra ngt. Men än en gång så spelar livet människan ett spratt för när man sitter där och för en gångs skull är glad i hågen över att det är lingonvecka på G och man ska få börja använda monitorn då händer det eller rättare sagt inte. Nope finito ingenting blir som man tänkt dvs ingen lingonvecka. Ett litet test plockades fram och där var det, det som man aldrig tidigare har skådat med andra ord ett starkt plus. Jag var så chockad att jag inte ens visste om jag var glad utan stammade bara lite och pep till slut fram att A.... jag tror att det kanske är +.

/E (som numera börjar vänja sig och känner sig gladare och gladare för varje dag!)

Första inlägget....

Spännande... Det är väl både känslan i maggropen och överallt annars. Sitter här nu på en helt vanlig lördag och försöker hitta vilken blogg vi ska använda. E ligger och läser efter en hård lördagsförmiddag på stan som resulterade i ett fotoalbum, en skjorta till E och en hel del fönstershoppande till den lilla... Som ibland får heta junior, ibland knytet, ibland pyret... Antar nånting sätter sig om ett litet tag. Hann även med en fika på charm (har nog aldrig hänt förut :))

Vi tog vår första bild på E's mage idag... Blir roligt att se hur den förändras med tiden... Just nu är det mest som referens trots att E igår läste att livmodern var som en mindre apelsin nu och vår lilla skapelse är starka 7mm stor nu så här första dagen på 7:e veckan. 7mm.... Och hjärtat slår som en liten hammare med all säkerhet.

/A